För nittio år sedan i september 1936 hade Axel och Hedvig Haartman bott i Casa Haartman i tio år. Det här uppmärksammade Axel med att skriva en dikt han tillägnade Hedvig. Dikten hette ”Till husets milda fru”.

I dikten går han igenom mödorna de haft med bygget och under de första tio åren i huset. När det flyttade in var gården en äng av byggbråte och lera, huset var ett möbelkaos och Axel brann av iver att fylla de tomma väggarna och taken med målningar, som i historiska palats.

De byggde huset med stora skulder, som nog stundvis kändes tunga. Under de gemensamma tio åren i huset hade Hedvig också haft problem med sin hälsa och Axels tacksamhet för att hon klarat sig lyser igenom hela dikten.

En stor del av dikten upptas av beskrivningen av trädgården, Hedvigs skapelse. Läsaren får en bild av hur Haartmans såg på sin trädgård, en fridfull örtagård som förde tankarna till den medeltida klostergård de kanske tänkte sig att en gång funnits vid Nådendals kyrka.

I dikten beskrivs också höststämningen inne i huset, knastrande brasor, kaminens susande och tidens stilla gång.

Det är tydligt att det är Hedvigs närvaro och omsorg som är hemmets hjärta för Axel. Han lyfter fram spåren av hennes närvaro, mattorna och tygerna hon vävt och växterna hon vårdat.

I dikten målar han upp en bild av de kommande åren: ett stillsamt åldrande tillsammans när både de och året går mot sin vintertid. Läsaren vet däremot att de kommande åren skulle bli långt ifrån stillsamma. Under vinterkriget var Haartmans länge evakuerade på Viksberg i Pemar, därifrån de hade svårt att komma hem till Nådendal på grund av den stora bensinbristen och bombningarna. Under krigstiden togs deras hus i användning av försvarsmakten vilket ledde till ett nytt möbelkaos och omflyttningar. Bristen på bostäder efter kriget ledde också till att matsalen delades med en mellanvägg för att kunna erbjuda bostad åt en behövande familj.

De första tio åren var bara en tredjedel av Axels och Hedvigs gemensamma liv i Casa Haartman och det avbröts först 1967 i och med Hedvigs död. I fotoarkivet finns många fotografier som dokumenterar vardagen i trädgården, vid kaffebordet och vid radion i biblioteket. Över fotografierna svävar en känsla av stillsam lycka, kanske tack vare ”husets milda fru”.

Till husets milda fru

Idag när tio år ha gått i detta hus,
vars murar ha ett skimmer av Toscana.
Kan den som nalkas det och trampar gångens grus
ej ens i sina vilda drömmar ana
att när vi drogo in kring huset låg en äng
med byggnadsbråte, sten och slipprig lera.
En ensam pil stod där, men ingen blomstersäng
lät sina örter söta led formera.
Och inom husets murar var det samma sak.
Ett möbelkaos ropade på platser
i hall och rum bad varje vägg och varje tak
att prydas som i förfädrens palatser.
Och över allting stod ett moln av lån och skuld
och ingen visste vart det skulle bära.
Det gällde att ur tomma intet trolla guld
och främst att icke låta sig förfära.
I dag när tio stundtals tunga år ha gått
en glädje över allt de gett mig fyller,
en glädje över att bekymren ej förmått
förta den glans som dessa år förgyller.
Men främst en tacksamhet mot Den,
som lät mig få behålla dig, du kära, vid min sida
i detta hem där hösten nått oss båda två
och där vi stilla vinterns ankomst bida.
Dock ännu lyser solen på terrassens bänk
och breder glömskan över regnens skurar
om ock vår årstid, hösten, strött sitt granna stänk
bland vildvinsrankorna mot husets murar.
Och än en ros har glömt sin röda blomma kvar
bland gröna blad i dina blomsterländer
där jorden förr blott tovigt gräs och tuvor bar
den jord som du med kärleksfulla händer
förvandlat till ett rofyllt jordiskt paradis.
Där allt, från blommorna till gräsets gröna matta
till träd och häckar, grönska dig till evigt pris.
Där enkla plantor djupt i jorden satta
i sicksack nå till början av en klostergång,
som skänker svalka under heta timmar
och kvällens solglimt under hornets vespersång
från kyrkans torn där huvens spira glimmar.
Den dag då vintern driver dig från din provins
och dörren till terrassen sluts och stänges
för dig ett blomsterrike återstår, som finns
där orkidé med kaktus ivrigt tränges
om plats i fönsterbrädets njugga vinterljus
som Kristi Törnekrans blommor bleker.
Då för du spiran i ett vinterbonat hus
där morgonbrasans låga muntert leker
och hallkaminens koleld susar kvällen lång.
Härinne gå du stilla kring bland tingen
som trots sin stumhet alla sjunga samma sång
som Ready och som jag: ”vi veta ingen
som skänker oss den trivsel och den vård som du.”
Och mattan som du vävt och stolens kläde
och varje liten tingest som i detta nu
har fått sin plats i detta varma rede.
Och ”Tålamodets” konst och hallens djupa stol
som vi de tacka dig för tid som farit
för kärleken och värmen i ditt ögas sol.
För allting som du gett, för allt du varit.
Du örtagårdens fé och husets milda fru,
Välsignad, tusenfalt välsignad vare du.

Nådendal september 1936
Axel Gabriels